livetkanske

Nu bor jag på Ekerö. Jag har aldrig bott på en ö förut. Alltid något nytt. För att komma härifrån är det antingen färja eller bro som gäller, så särskillt svårt är det egentligen inte.
Vi bor i en liten stuga på kanske 25m2. Där är sovrum, kök, TV rum och garderob i en salig röra. Vi hade besök av en elektriker - som fick kliva över högarna på golvet. Sedan tog vi en trip till Ikea och inhandlade trådbackar, och andra bra och ha gjejer och det blev genast mycket bättre. Våran lilla stuga är mysig när vi äter mat med levande ljus. Särskillt när A har lagat maten. Det blir godast så.

Jobbet i stallet är okej. Folk ler och är trevliga. Jag slipper sitta stilla. Mer orkar jag inte skriva nu.
Idag blev en ledig dag och vi åkte en sväng in till Stockholm. Man märker att jag inte är en storstadsmänniska - om man säger så. Men det var trevligt att strosa runt en stund.

Jag lämnar packningen för en stund och går ut. Stigen jag går på slutar abrupt i vatten. Massor med vatten. Skogen har förvandlats till en sjö.

Jag viker av och går vid sidan om. De låga hallonsnåren greppar efter mina byxor. Snart kommer man inte att kunna gå här längre. När löven slår ut kommer den skapa en barriär av sly och grönska.

Nu är det mest en grå-brun skala som dominerar. Regnet hänger i luften och himmelen är upprorisk. Stora mörka moln i olika nyanser, men solstrålar sipprar fram ibland och färgar kanterna gyllene.

Jag inser att jag måste gå samma väg som vi alltid gick förr. Här någonstans måste stigen ha legat. Att det kan förändras så på en handvändning.

Då stod här stora granar och marken täcktes av tjock kuddig mossa. Här och var fanns små gräsbeväxta gläntor, och hade man tur kunde man hitta smultron.

Det var innan Gudrun kom och fällde skogen i ett andetag. Drog upp träden med rötterna och slängde dem till marken i en omöjlig plockepinn.

 

Nu åker jag här ifrån ännu en gång. Imorgon åker jag till Stockholm för någonting nytt. Jag kliver rakt in i det nya med en förväntansfull spänning och ett leende på läpparna.

Jag går över gränsen från ljus till mörker. Lämnar lyktstolparnas gula sken och kliver ut i skogens mörker. Jag tar ett djupt andetag och lägger huvudet bakåt med ansiktet mot taket med ljusprickarna. Nu är det de som får lysa upp min väg. Deras ljus är vitt och trevande. Målar skogens svärta i grådisiga nyanser. Jag kan precis utskilja vägen framför mig. Fast egentligen vet jag vart jag ska gå. Mina fötter har trampat i samma spår många, många gånger. Därför behöver jag inte släppa blicken från valvet som ligger som en sammetsslöja över mitt huvud.

Det börjar bli kyligt såhär på kvällen. Man luras att klä sig för lätt av de ljumma vårvindarna om dagen. Jag gömmer hakan i kragen och andas in den klara luften. Funderar över ögonblicket.

Jag tänker på stjärnorna och minns alla andra gånger jag vandrat under dem. Ibland ledsen eller arg, ensam, och ibland riktigt upprymd. Jag tänker på kvällarna i Spanien. Den varma luften som omgav mig där jag satt och lyssnade på syrsornas musik. När jag gick barfota över den uppvärmda marken och kände hundarnas närvaro runtomkring mig. Det fanns stjärnor även där, och en smal månskära som låg likt en vagga mitt ibland dem. Det finns många vackra stunder. Jag är rädd att jag ska glömma dem. Jag förundras ofta hur jag kan glömma denna tjusighet innan jag påminns på nytt. Tänker förskräckt att snart kanske allt jag upplevt är borta ur mina tankar. Detaljerna suddas ut, och det är detaljerna som bygger helheten. Utan dem blir det förvrängt, en felaktig bild av det som skett.

Varje gång jag studerar stjärnorna fylls jag av en upprymdhet och en kärlek. En glädje över det som är vackert. Om man lär sig att se detaljer kan man också få en vacker helhetsbild. Minnen ger mig styrka och erfarenhet, och ögonblicken i nuet får mig att vilja framåt och att ta vara på stunden.

Jag ska spara mina minnen i en vacker ask och leva under stjärnorna och solen i evighetens nutid.

 

Man underskattar enkelheten

Igår kväll när jag skulle sova flimrade bilderna förbi innanför ögonlocken. Man brukar säga att precis i dödsögonblicket så passerar livet i revy.

Mina bilder var från det gångna livet, men de var också från framtiden, från mina drömmar och ifrån… Ja, vart kommer allting ifrån? Bilderna jag inte förstår. De som jag inte kan se vad de föreställer ens om jag anstränger mig.

Mina bilder fladdrade snabbt, snabbt på rad. Huller om buller, om och över varandra.

Jag vände och vred på mig så att lakanen skrynklades ihop till långa korvar. Fort, fort, fortare sprang de i mitt synfält. Med en känsla av att vilja skrika rätt ut slog jag upp ögonen i beckmörkret. Jag kände mig yr och försökte se konturer i allt det mörka.

Det är underligt tänkte jag. Länge har jag levt det man kallar livet. I takt med att åren går inser jag mer och mer hur lite jag egentligen förstår.

Det är en bedrift att kunna samla tankarna till sådan grad att ord uppstår i kaoset. Att sedan kunna ta dessa och koppla ihop dem till samanhängande meningar är en ännu större prestation.
Just kaos - kanske det närmsta ord man kan hitta för att beskriva tillståndet. Ändå är det så fel.
Det är allt, och det är ingenting.

Jag lovar, jag vill faktiskt cykla. Nej, det finns inga gatlysen och jag har ingen lampa på cykeln. Men sanningen är den att jag faktiskt vill cykla hem ensam genom skogen i beckmörkret.

 

Jag trampar iväg på den lilla grusvägen. Sakta, för att inte halka på isen som fryser på nu om kvällen. Granarna står täta och svarta vid min sida. Jag fyller mina lungor med den klara luften och känner hur mitt ansikte spricker upp i ett stort leende.

Det är de små sakerna som gör livet vackert. Jag tänker tillbaka på en eftermiddag med en fin vän. En eftermiddag utan stressen och pressen, en stund då man får känna varför livet är värt att leva.

Jag höjer blicken och förundras som så många gånger innan över taket med silverglitter. Jag vet att jag inte ens kan föreställa mig hur enormt universum är. Samtidigt skulle jag kunna plocka ner en stjärna och hålla den i min hand. Sluta mina fingrar om skenet och skratta när den kittlar min hand.

Möjligheterna är oändliga. Men underverket finns ändå inom var och en, tänker jag när jag cyklar ensam genom den nattsvarta skogen.

”Ska vi flytta till Sthlm? Jobb fixat!” Ett sådant sms får man inte varje dag. Eller, för mig är det ingen ovanlighet. Det har börjat bli lite av min vardag. Nu var det inte jag som fick messet, utan jag skickade det.

Som jag nämnde insåg jag häromdagen att jag faktiskt måste jobba. Jag började kolla runt lite och hittade en annons i Stockholm. Samma dag ringde jag och kollade lite. Jobbet är för två och jag sa att vi skulle höra av oss igen, med besked. För vi fick jobbet om vi ville ha det.

Jag snackade med A, och hon tyckte det lät som en bra ide. Första april går bilen mot Ekerö.

 

Folk i min omgivning har blivit ganska vana att jag åker lite hit och dit. Ena dagen ska jag någon stans, nästa dag är planerna helt förändrade. Jag har mina fantasier och drömmar som bara ligger och väntar på att få upplevas. Och visst ska jag ut på äventyr. Men man måste ju ha bott i Stockholm någon gång i livet. Så varför inte nu? Nu börjar jobbet mot nästa mål.

 

Ibland kan det kännas som något speciellt

Jag är trött. Ögonen håller på att ramla igen. Allting har gått i ett. Det är bra. Det håller tankarna borta.

Igår blev det utgång med finaste S och annat folk. Hålligång på Oleó följt av en natt som mest bestod av att försöka hålla ögonen öppna. Det blev någon timmes sömn på soffan för att sedan åka hem för ett snabbt ombyte och sedan iväg igen. Nu blev det snack med barndomspolaren och sedan en impulsresa till Ikea. Trevligt dygn.

Annars susar tankarna runt som vanligt. När jag börjat funder lite över vad alla resor och äventyr kostar inser jag att det faktiskt kan vara en fördel med pengar. Jag snubblade över en jobbannons och ringde för att kolla. Nu blir det kanske en flytt till Stockholm för ett tag. Alltid kul att komma iväg någon annan stans. Även om det finns de man saknar på andra ställen. Varför kan man inte packa ner alla man tycker om i en väska som man kan ta med sig överallt?

Nästa äventyr blir ett fallskärmshopp. Jag ser fram emot att handlöst falla genom luften. Kasta sig ut, hoppa över tröskeln till det för mig ännu outforskade. Njuta av ögonblickets adrenalinkick.

Det var en vacker morgon. Jag gick på promenad med D som jag brukar. Andades in den klara luften och försökte le lite. Inbillade mig att jag drog ner lugnet tillsammans med luften i mina lungor. Att jag fylldes av glädje när småfåglarnas livliga kvitter nådde mina hörselgångar.

Att våren är på antågande kände jag ända ut i fingerspetsarna. Solen värmer och det doftar av liv. Så som det doftar om våren när världen vaknar. När han sömndrucket slår upp sina ögon och skakar lite på sig efter sin tupplur. Snön förvandlas till silverglittrande droppar som taktfast trillar från taket. Så som det ska vara om våren. Samtidigt fylldes jag av vemod. Snön som skyddar marken med sitt mjuka täcke. Som får marken att gnistra och omgivningen att verka så ljus även när mörkret faller. Nu kommer våren. Nu kommer snödroppar och krokusar att fylla rabatterna. Gräset kommer att börja spira, och om inte allt för lång tid fylls träden av gröna små knoppar. Våren är inspirationens tid. Tiden när alla vaknar.

Det är bra, tänkte jag där jag gick för mig själv. Men, så slog det mig. Inspirationen har ju funnits där hela tiden. Jag vet vad jag vill. Mina önskningar och drömmar är på riktigt, de finns där. Problemet är rädslan. Rädslan för misslyckandet.  Hela tiden står det någon och säger: ”Nej, men så kan du inte göra.” Jag vet vad jag vill, jag vet bara inte hur jag ska börja.

 

Wien. Jag tog inga bilder där. Det var lite synd. Det här var den ända -

från förnstret i vårt hostel. Solen lyser och det var ganska fint ändå.

Fötter på gågatan. Fötter som trampar mot is. Jag höjer blicken, ser solen som tittar fram mellan husen och smälter isen till slask. Ser på ägare till fötterna. Sänkta huvuden. Blickar till marken. Jag letar efter ansikten. Det ända jag ser är uppfällda kapushonger, mössor, eller utsläppt hår. Försöker möta blicken, blicken som är fastnaglad vid marken. När jag får se ett par ögon är de kalla, tomma. När jag ler förvandlas blicken till något argt, som sedan snabbt vänds bort. Jag förundras.

Det blir en snabbsväng genom stan. Fastnar på bokrean vid reseguiderna och äventyrsböcker. Intalar mig själv att inte köpa. Jag har ju inte direkt idetorka om vart jag vill åka.

Jag pratar med min vän. Med A kan jag prata i timmar. Planer hit och äventyr dit. Vi fick tyvärr ändra om planen lite. När pengar tryter finns det inte så mycket att göra. Men som hon säger. Vi ska ju ändå göra allt, så vilken ordning vi tar det i har ju egentligen inte så stor betydelse.


Jag tänker på Mayrhofen ibland. Jag skulle ha varit där nu. Saknar att stå på min bräda. Saknar friheten och lugnet. Nu är jag här. Det blir som det blir.

Som spjut hänger de från taken. Sylvassa vapen som närsomhelst skulle kunna falla ner i huvudet och döda den som har vägarna förbi.
Folk slår istapparna från fönsterkarmen och sopar snön från taken. Annars finns en risk att de rasar in. Det skottas och de körs iväg. Lass efter lass med snöberg transporteras bort från staden. Det stånkas och det stönas. Det klagas på halka, kyla och all snö som bara dumpar ner.
Jag är nöjd. Det är vackert. Idag skiner dessutom solen. En ovanlighet här i Växjö har jag märkt. Den värmer min rygg och skiner på den glittrande snön. Jag blickar ut över snömassorna och förundras över att världen kan åstakomma något sådant.
Det sticker till och jag skakar av mig känslan som jag brottas med allt som oftast. Jag ska inte vara här. Jag skulle ha varit någon annan stans. Att saker och ting kan ändras så fort. Att en hel världsbild kan förvrängas på en bråkdels sekund. Glöm det. Tänk på något annat. Jag är bra på att glömma. Det är det jag försöker intala mig själv.

I väntrummet till sjukgymnasten hittar jag en tidning. Och sedan en till, och ytterligare en. Jag läser om resor till exotiska öar, surfingparadis och djungeläventyr. Jag bläddarar bland sidor med bilder på snöklädda alptoppar, åkare i färgglada kläder i färd nedför med pudret sprutande, och jibbproffs som utför saker jag bara kan drömma om.
Jag försvinner in i artiklar om kanotpaddling i strida forsar, bergsbestigning, och toppturer. Personer som cyklar mountainbike, hoppar fallskärm eller vandrar i världens alla hörn.
En röst drar mig snabbt ut ur fantasierna och jag tittar upp med ett viktigt leende. Jag svarar på frågor och låtsas att jag är där. I själva verket är jag någon helt annan stans.

Varför, varför, varför?!! Varför ska det hända? Varför ska det hända mig, och just NU? Livet var härligt här i Mayrhofen. Jag visste vad som gällde och min hjärna kunde på något konstigt sätt koppla av en sekund. Just när jag lever livet i min bubbla ska någonting komma som kracshar hela skiten.

Det var en vanlig solig söndag och jag åkte med R upp till parken på morgonen. De andra skulle komma senare.
Självklart händer det som inte får hända. Jag vägrar att tro det först men när jag känner en stor bula på axeln som inte varit där förut måste jag inse. Axeln är ur led.
Även fast jag inte vill blir det en resa till sportkliniken i Mayrhofen. Resan i liften ner till ambulansen är den värsta resan jag varit med om. När ambulanspersonalen frågar hur ont jag har på en skala mellan 1 - 10 skulle jag kunna skrika rätt ut. "Jävla jubelidiot, fattar du inte!?" Men han gör ju brar sitt jobb så jag håller käften.
Sedan försvinner jag in i morfindimman. Ambulansfärden, och tiden på sjukhuset minns jag mest som lösryckta bilder där jag befinner mig i något grötigt, sluddertillstånd. Men när jag sedan vaknar upp till beskedet "armen i stillhet i tre veckor och sedan röntga om", rasar allt samman. Jag sitter som förstummad. Men jag är ganska bra på att hålla minen.

Nu blir det hemresa. Hopplös. Faild. Jag låtsas att jag tror på ödet. Det här har säkert en mening som leder till något annat sedan. Jag intalar mig själv att det är så det är.

Det finns många roliga saker med bummare. För det första är det sjukt snåla och varenda krona ska vändas på, men spriten tycks tillhöra en annan katergori. Igår morse blev det frallor till frukost då vi skjutsade hem några efter krogen som tog svängen om bageriet. Rolig syn när de kommer utrusande med en förbannad bagare hack i häl!
Idag blev det lite park på morgonen och sedan en sväng ut i off pisten. In i skogen bar det medn jag klarade mig från att fastna i en gran. Här i Mayrhofen tar jag det chill och dagen blir som den kommer.

Internetanvändandet är begränsat. Annars leker livet i Mayrhofen. Säsongskortet är inköpt och jag står på min bräda nästan varje dag. Jag bor med tre trevliga svenskar i en liten stuga på berget. Festande blir det också tillsammans med alla andra svenska säsongare.
Jag stannar så länge pengarna räcker och satsar på att utvecklas något grymt på brädan och bara leva livet!

Wombat city hostel heter platsen där natten tillbringades. Flygresan gick bra och vi lyckades att ta oss in till centrum. Idag har vi sett det mesta som gar att se i Wien. Vi har akt tunnelbanan runt om hela staden, varit inne i kyrkor och uppe i torn. Ikväll tänkte vi testa pa opera(!) Kanske inte riktigt den situationen man kan tänka sig mig i men testa allt var det ju. Det kan bli spännande! Imorgon aker vi vidare Till Mayrhofen, snön och snowboardakendet!