livetkanske

Jag fastnar för en stund framför skärmen. När jag sedan tittar ut genom fönstret är det mörkt. Kolsvart. Och klockan är knappt 4. Decemberdagen blir aldrig ljus. Jag minns knappt när jag såg solen senast. Ett grått dis ligger som ett täcke hela dagen. Världen skiftar i svart och grått.
Jag tar mig inte för att göra någonting. Har inte lust. Jag letar efter ett syfte med allting. Försöker se meningen. När jag aldrig hittar den sjunker jag längre och längre ner.
Men ibland lurar jag mig själv för när jag väl tvingar mig upp från värmen under täcket så upptäcker jag att världen faktiskt kan vara vacker.

Jag och Madde åker till Bollerup på fredag. Det är svårt att slita sig från den trygga världen. Dum som jag var tackade jag nej på första jobberbjudandet. Ångrade mig senare och några jobbdagar gick att skrapa ihop. Sedan går man ju aldrig sysslolös när man är på Bollerup med Madde och de andra galningarna som fortfarande går kvar.
Nu har vi alltså några veckor extra att tänka över framtiden och vad vi ska ta oss till. Inte för att tid brukar hjälpa för tänkandet men ändå, man kan ju alltid hoppas att det inträffar ett mirakel.
Så passar man på att skrapa ihop lite pengar till skidresan också. För alperna är ett måste till våren!