Evigheternas nutid
Jag går över gränsen från ljus till mörker. Lämnar lyktstolparnas gula sken och kliver ut i skogens mörker. Jag tar ett djupt andetag och lägger huvudet bakåt med ansiktet mot taket med ljusprickarna. Nu är det de som får lysa upp min väg. Deras ljus är vitt och trevande. Målar skogens svärta i grådisiga nyanser. Jag kan precis utskilja vägen framför mig. Fast egentligen vet jag vart jag ska gå. Mina fötter har trampat i samma spår många, många gånger. Därför behöver jag inte släppa blicken från valvet som ligger som en sammetsslöja över mitt huvud.
Det börjar bli kyligt såhär på kvällen. Man luras att klä sig för lätt av de ljumma vårvindarna om dagen. Jag gömmer hakan i kragen och andas in den klara luften. Funderar över ögonblicket.
Jag tänker på stjärnorna och minns alla andra gånger jag vandrat under dem. Ibland ledsen eller arg, ensam, och ibland riktigt upprymd. Jag tänker på kvällarna i Spanien. Den varma luften som omgav mig där jag satt och lyssnade på syrsornas musik. När jag gick barfota över den uppvärmda marken och kände hundarnas närvaro runtomkring mig. Det fanns stjärnor även där, och en smal månskära som låg likt en vagga mitt ibland dem. Det finns många vackra stunder. Jag är rädd att jag ska glömma dem. Jag förundras ofta hur jag kan glömma denna tjusighet innan jag påminns på nytt. Tänker förskräckt att snart kanske allt jag upplevt är borta ur mina tankar. Detaljerna suddas ut, och det är detaljerna som bygger helheten. Utan dem blir det förvrängt, en felaktig bild av det som skett.
Varje gång jag studerar stjärnorna fylls jag av en upprymdhet och en kärlek. En glädje över det som är vackert. Om man lär sig att se detaljer kan man också få en vacker helhetsbild. Minnen ger mig styrka och erfarenhet, och ögonblicken i nuet får mig att vilja framåt och att ta vara på stunden.
Jag ska spara mina minnen i en vacker ask och leva under stjärnorna och solen i evighetens nutid.
Man underskattar enkelheten
