livetkanske

Som spjut hänger de från taken. Sylvassa vapen som närsomhelst skulle kunna falla ner i huvudet och döda den som har vägarna förbi.
Folk slår istapparna från fönsterkarmen och sopar snön från taken. Annars finns en risk att de rasar in. Det skottas och de körs iväg. Lass efter lass med snöberg transporteras bort från staden. Det stånkas och det stönas. Det klagas på halka, kyla och all snö som bara dumpar ner.
Jag är nöjd. Det är vackert. Idag skiner dessutom solen. En ovanlighet här i Växjö har jag märkt. Den värmer min rygg och skiner på den glittrande snön. Jag blickar ut över snömassorna och förundras över att världen kan åstakomma något sådant.
Det sticker till och jag skakar av mig känslan som jag brottas med allt som oftast. Jag ska inte vara här. Jag skulle ha varit någon annan stans. Att saker och ting kan ändras så fort. Att en hel världsbild kan förvrängas på en bråkdels sekund. Glöm det. Tänk på något annat. Jag är bra på att glömma. Det är det jag försöker intala mig själv.

I väntrummet till sjukgymnasten hittar jag en tidning. Och sedan en till, och ytterligare en. Jag läser om resor till exotiska öar, surfingparadis och djungeläventyr. Jag bläddarar bland sidor med bilder på snöklädda alptoppar, åkare i färgglada kläder i färd nedför med pudret sprutande, och jibbproffs som utför saker jag bara kan drömma om.
Jag försvinner in i artiklar om kanotpaddling i strida forsar, bergsbestigning, och toppturer. Personer som cyklar mountainbike, hoppar fallskärm eller vandrar i världens alla hörn.
En röst drar mig snabbt ut ur fantasierna och jag tittar upp med ett viktigt leende. Jag svarar på frågor och låtsas att jag är där. I själva verket är jag någon helt annan stans.