livetkanske

Igår kväll när jag skulle sova flimrade bilderna förbi innanför ögonlocken. Man brukar säga att precis i dödsögonblicket så passerar livet i revy.

Mina bilder var från det gångna livet, men de var också från framtiden, från mina drömmar och ifrån… Ja, vart kommer allting ifrån? Bilderna jag inte förstår. De som jag inte kan se vad de föreställer ens om jag anstränger mig.

Mina bilder fladdrade snabbt, snabbt på rad. Huller om buller, om och över varandra.

Jag vände och vred på mig så att lakanen skrynklades ihop till långa korvar. Fort, fort, fortare sprang de i mitt synfält. Med en känsla av att vilja skrika rätt ut slog jag upp ögonen i beckmörkret. Jag kände mig yr och försökte se konturer i allt det mörka.

Det är underligt tänkte jag. Länge har jag levt det man kallar livet. I takt med att åren går inser jag mer och mer hur lite jag egentligen förstår.