Silverglitter i en verklighet
Jag lovar, jag vill faktiskt cykla. Nej, det finns inga gatlysen och jag har ingen lampa på cykeln. Men sanningen är den att jag faktiskt vill cykla hem ensam genom skogen i beckmörkret.
Jag trampar iväg på den lilla grusvägen. Sakta, för att inte halka på isen som fryser på nu om kvällen. Granarna står täta och svarta vid min sida. Jag fyller mina lungor med den klara luften och känner hur mitt ansikte spricker upp i ett stort leende.
Det är de små sakerna som gör livet vackert. Jag tänker tillbaka på en eftermiddag med en fin vän. En eftermiddag utan stressen och pressen, en stund då man får känna varför livet är värt att leva.
Jag höjer blicken och förundras som så många gånger innan över taket med silverglitter. Jag vet att jag inte ens kan föreställa mig hur enormt universum är. Samtidigt skulle jag kunna plocka ner en stjärna och hålla den i min hand. Sluta mina fingrar om skenet och skratta när den kittlar min hand.
Möjligheterna är oändliga. Men underverket finns ändå inom var och en, tänker jag när jag cyklar ensam genom den nattsvarta skogen.
