Torsdagen
Det var en vacker morgon. Jag gick på promenad med D som jag brukar. Andades in den klara luften och försökte le lite. Inbillade mig att jag drog ner lugnet tillsammans med luften i mina lungor. Att jag fylldes av glädje när småfåglarnas livliga kvitter nådde mina hörselgångar.
Att våren är på antågande kände jag ända ut i fingerspetsarna. Solen värmer och det doftar av liv. Så som det doftar om våren när världen vaknar. När han sömndrucket slår upp sina ögon och skakar lite på sig efter sin tupplur. Snön förvandlas till silverglittrande droppar som taktfast trillar från taket. Så som det ska vara om våren. Samtidigt fylldes jag av vemod. Snön som skyddar marken med sitt mjuka täcke. Som får marken att gnistra och omgivningen att verka så ljus även när mörkret faller. Nu kommer våren. Nu kommer snödroppar och krokusar att fylla rabatterna. Gräset kommer att börja spira, och om inte allt för lång tid fylls träden av gröna små knoppar. Våren är inspirationens tid. Tiden när alla vaknar.
Det är bra, tänkte jag där jag gick för mig själv. Men, så slog det mig. Inspirationen har ju funnits där hela tiden. Jag vet vad jag vill. Mina önskningar och drömmar är på riktigt, de finns där. Problemet är rädslan. Rädslan för misslyckandet. Hela tiden står det någon och säger: ”Nej, men så kan du inte göra.” Jag vet vad jag vill, jag vet bara inte hur jag ska börja.
Wien. Jag tog inga bilder där. Det var lite synd. Det här var den ända -
från förnstret i vårt hostel. Solen lyser och det var ganska fint ändå.
