livetkanske

Fötter på gågatan. Fötter som trampar mot is. Jag höjer blicken, ser solen som tittar fram mellan husen och smälter isen till slask. Ser på ägare till fötterna. Sänkta huvuden. Blickar till marken. Jag letar efter ansikten. Det ända jag ser är uppfällda kapushonger, mössor, eller utsläppt hår. Försöker möta blicken, blicken som är fastnaglad vid marken. När jag får se ett par ögon är de kalla, tomma. När jag ler förvandlas blicken till något argt, som sedan snabbt vänds bort. Jag förundras.

Det blir en snabbsväng genom stan. Fastnar på bokrean vid reseguiderna och äventyrsböcker. Intalar mig själv att inte köpa. Jag har ju inte direkt idetorka om vart jag vill åka.

Jag pratar med min vän. Med A kan jag prata i timmar. Planer hit och äventyr dit. Vi fick tyvärr ändra om planen lite. När pengar tryter finns det inte så mycket att göra. Men som hon säger. Vi ska ju ändå göra allt, så vilken ordning vi tar det i har ju egentligen inte så stor betydelse.


Jag tänker på Mayrhofen ibland. Jag skulle ha varit där nu. Saknar att stå på min bräda. Saknar friheten och lugnet. Nu är jag här. Det blir som det blir.