livetkanske

Nu bor jag på Ekerö. Jag har aldrig bott på en ö förut. Alltid något nytt. För att komma härifrån är det antingen färja eller bro som gäller, så särskillt svårt är det egentligen inte.
Vi bor i en liten stuga på kanske 25m2. Där är sovrum, kök, TV rum och garderob i en salig röra. Vi hade besök av en elektriker - som fick kliva över högarna på golvet. Sedan tog vi en trip till Ikea och inhandlade trådbackar, och andra bra och ha gjejer och det blev genast mycket bättre. Våran lilla stuga är mysig när vi äter mat med levande ljus. Särskillt när A har lagat maten. Det blir godast så.

Jobbet i stallet är okej. Folk ler och är trevliga. Jag slipper sitta stilla. Mer orkar jag inte skriva nu.
Idag blev en ledig dag och vi åkte en sväng in till Stockholm. Man märker att jag inte är en storstadsmänniska - om man säger så. Men det var trevligt att strosa runt en stund.

Jag lämnar packningen för en stund och går ut. Stigen jag går på slutar abrupt i vatten. Massor med vatten. Skogen har förvandlats till en sjö.

Jag viker av och går vid sidan om. De låga hallonsnåren greppar efter mina byxor. Snart kommer man inte att kunna gå här längre. När löven slår ut kommer den skapa en barriär av sly och grönska.

Nu är det mest en grå-brun skala som dominerar. Regnet hänger i luften och himmelen är upprorisk. Stora mörka moln i olika nyanser, men solstrålar sipprar fram ibland och färgar kanterna gyllene.

Jag inser att jag måste gå samma väg som vi alltid gick förr. Här någonstans måste stigen ha legat. Att det kan förändras så på en handvändning.

Då stod här stora granar och marken täcktes av tjock kuddig mossa. Här och var fanns små gräsbeväxta gläntor, och hade man tur kunde man hitta smultron.

Det var innan Gudrun kom och fällde skogen i ett andetag. Drog upp träden med rötterna och slängde dem till marken i en omöjlig plockepinn.

 

Nu åker jag här ifrån ännu en gång. Imorgon åker jag till Stockholm för någonting nytt. Jag kliver rakt in i det nya med en förväntansfull spänning och ett leende på läpparna.

Jag går över gränsen från ljus till mörker. Lämnar lyktstolparnas gula sken och kliver ut i skogens mörker. Jag tar ett djupt andetag och lägger huvudet bakåt med ansiktet mot taket med ljusprickarna. Nu är det de som får lysa upp min väg. Deras ljus är vitt och trevande. Målar skogens svärta i grådisiga nyanser. Jag kan precis utskilja vägen framför mig. Fast egentligen vet jag vart jag ska gå. Mina fötter har trampat i samma spår många, många gånger. Därför behöver jag inte släppa blicken från valvet som ligger som en sammetsslöja över mitt huvud.

Det börjar bli kyligt såhär på kvällen. Man luras att klä sig för lätt av de ljumma vårvindarna om dagen. Jag gömmer hakan i kragen och andas in den klara luften. Funderar över ögonblicket.

Jag tänker på stjärnorna och minns alla andra gånger jag vandrat under dem. Ibland ledsen eller arg, ensam, och ibland riktigt upprymd. Jag tänker på kvällarna i Spanien. Den varma luften som omgav mig där jag satt och lyssnade på syrsornas musik. När jag gick barfota över den uppvärmda marken och kände hundarnas närvaro runtomkring mig. Det fanns stjärnor även där, och en smal månskära som låg likt en vagga mitt ibland dem. Det finns många vackra stunder. Jag är rädd att jag ska glömma dem. Jag förundras ofta hur jag kan glömma denna tjusighet innan jag påminns på nytt. Tänker förskräckt att snart kanske allt jag upplevt är borta ur mina tankar. Detaljerna suddas ut, och det är detaljerna som bygger helheten. Utan dem blir det förvrängt, en felaktig bild av det som skett.

Varje gång jag studerar stjärnorna fylls jag av en upprymdhet och en kärlek. En glädje över det som är vackert. Om man lär sig att se detaljer kan man också få en vacker helhetsbild. Minnen ger mig styrka och erfarenhet, och ögonblicken i nuet får mig att vilja framåt och att ta vara på stunden.

Jag ska spara mina minnen i en vacker ask och leva under stjärnorna och solen i evighetens nutid.

 

Man underskattar enkelheten