livetkanske

Jag vrider mig på stolen. Slår fingrarna i bordet. Maten äter jag fort, utan att känna någon smak. Jag hör samtalet som på avstånd. Avlägset. Jag lyssnar inte, bryr mig inte. Det där, det rör inte mig ändå.
Eller? Jag hör hur hur rösterna höjs. Focuserar blicken för en sekund och ser hur alla blickar är vända mot mig.
"Men ni förstår ju inte ändå!" Vill jag skrika. Istället svarar jag med ett litet undvikande "ja" och reser mig från bordet så fort jag kan.

Det bankbankbankar inom mig. Det är svart, och det snurrar av färger, lukter, smaker, ljud. Jag lyssnar på musik högthögt. Försöker överrösta. Jag håller på att bli galen. Eller är jag redan det kanske?

Imorgon bitti åker jag igen. Det bästa som finns är att åka. Åka ifrån allting, kan man låtsas i alla fall.

Väskor från de senaste resorna och alla andra saker ligger i drivor i mitt rum. Man får hoppa in över högen vid dörren, klättra fram till sängen och fösa bort högar med saker för att kunna se skrivbordsytan. Efter ett halvhjärtat röjningsförsök blir det lite bättre.

Rummet speglar min sinnesstämning – Kaos.

Det har varit mycket den senaste tiden. Dagarna fördrivs mestadels med tankar om framtid i en mix av det förflutna.

Allt som oftast tänker jag tillbaka till Bollerupstiden. Livet innanför de skyddande murarna.

När jag går i fruktavdelningen på någon affär ser jag alltid granatäpplen, det har jag aldrig lagt märke till innan, och de är fruktansvärt dyra. Varje gång jag ser en DHL lastbil så tänker jag på Spanien. På paniken och ångesten, men också på oss tre som var tillsammans hela tiden. Jag saknar värmen lite och jag undrar hur Valentina har det nu.

Framtiden är svår. Jag ser glimtar av möjligheter. Idéer som dyker upp och en känsla av hopp snuddar vid mig för att sedan suddas ut i allt det gråa. Jag klampar på samma ställe och kommer inte framåt. Ibland kan jag utskilja en suddig väg, nästa sekund är den borta.

   Jag har varit och provjobbat på två ställen. Slängt ut åtskilliga hundralappar på resor som resulterar i – ingenting.

Jag söker efter en känsla. Jag har inte hittat den och jag vill inte hantera hästar på sättet jag har fått se. Jag vill möta varje individ med ett vitt sinne, utan fördomar och tankar. Sedan vill jag ge honom den tid han behöver och behandla varje häst som en individ.

Jag vill inte stänga av och bli en del av köttmarknaden och massproduktionen. Känslan – finns den?

Det finns fina vänner här hemma och det gör det hela lättare. Jag har underbara vänner som befinner sig på olika ställen och det värmer att veta att de finns.

Jag var i Karlshamn hos Malin nu i helgen. Partypolare nr 1, och det resulterar såklart i fest. Hur det sedan slutar är en annan historia.

Med Madde snackar jag förflutet och framtid. Svårigheter, hinder som uppstår och kommer med alla nya idéer som ploppar upp titt som tätt.

Det är tur att det finns nya idéer. Jag förundras över sättet de dyker upp i mitt huvud som ingenting vid de mest oväntade tillfällen, och jag hoppas att det kommer att fortsätta så.