livetkanske

Igår kväll när jag skulle sova flimrade bilderna förbi innanför ögonlocken. Man brukar säga att precis i dödsögonblicket så passerar livet i revy.

Mina bilder var från det gångna livet, men de var också från framtiden, från mina drömmar och ifrån… Ja, vart kommer allting ifrån? Bilderna jag inte förstår. De som jag inte kan se vad de föreställer ens om jag anstränger mig.

Mina bilder fladdrade snabbt, snabbt på rad. Huller om buller, om och över varandra.

Jag vände och vred på mig så att lakanen skrynklades ihop till långa korvar. Fort, fort, fortare sprang de i mitt synfält. Med en känsla av att vilja skrika rätt ut slog jag upp ögonen i beckmörkret. Jag kände mig yr och försökte se konturer i allt det mörka.

Det är underligt tänkte jag. Länge har jag levt det man kallar livet. I takt med att åren går inser jag mer och mer hur lite jag egentligen förstår.

Det är en bedrift att kunna samla tankarna till sådan grad att ord uppstår i kaoset. Att sedan kunna ta dessa och koppla ihop dem till samanhängande meningar är en ännu större prestation.
Just kaos - kanske det närmsta ord man kan hitta för att beskriva tillståndet. Ändå är det så fel.
Det är allt, och det är ingenting.

Jag lovar, jag vill faktiskt cykla. Nej, det finns inga gatlysen och jag har ingen lampa på cykeln. Men sanningen är den att jag faktiskt vill cykla hem ensam genom skogen i beckmörkret.

 

Jag trampar iväg på den lilla grusvägen. Sakta, för att inte halka på isen som fryser på nu om kvällen. Granarna står täta och svarta vid min sida. Jag fyller mina lungor med den klara luften och känner hur mitt ansikte spricker upp i ett stort leende.

Det är de små sakerna som gör livet vackert. Jag tänker tillbaka på en eftermiddag med en fin vän. En eftermiddag utan stressen och pressen, en stund då man får känna varför livet är värt att leva.

Jag höjer blicken och förundras som så många gånger innan över taket med silverglitter. Jag vet att jag inte ens kan föreställa mig hur enormt universum är. Samtidigt skulle jag kunna plocka ner en stjärna och hålla den i min hand. Sluta mina fingrar om skenet och skratta när den kittlar min hand.

Möjligheterna är oändliga. Men underverket finns ändå inom var och en, tänker jag när jag cyklar ensam genom den nattsvarta skogen.

”Ska vi flytta till Sthlm? Jobb fixat!” Ett sådant sms får man inte varje dag. Eller, för mig är det ingen ovanlighet. Det har börjat bli lite av min vardag. Nu var det inte jag som fick messet, utan jag skickade det.

Som jag nämnde insåg jag häromdagen att jag faktiskt måste jobba. Jag började kolla runt lite och hittade en annons i Stockholm. Samma dag ringde jag och kollade lite. Jobbet är för två och jag sa att vi skulle höra av oss igen, med besked. För vi fick jobbet om vi ville ha det.

Jag snackade med A, och hon tyckte det lät som en bra ide. Första april går bilen mot Ekerö.

 

Folk i min omgivning har blivit ganska vana att jag åker lite hit och dit. Ena dagen ska jag någon stans, nästa dag är planerna helt förändrade. Jag har mina fantasier och drömmar som bara ligger och väntar på att få upplevas. Och visst ska jag ut på äventyr. Men man måste ju ha bott i Stockholm någon gång i livet. Så varför inte nu? Nu börjar jobbet mot nästa mål.

 

Ibland kan det kännas som något speciellt

Jag är trött. Ögonen håller på att ramla igen. Allting har gått i ett. Det är bra. Det håller tankarna borta.

Igår blev det utgång med finaste S och annat folk. Hålligång på Oleó följt av en natt som mest bestod av att försöka hålla ögonen öppna. Det blev någon timmes sömn på soffan för att sedan åka hem för ett snabbt ombyte och sedan iväg igen. Nu blev det snack med barndomspolaren och sedan en impulsresa till Ikea. Trevligt dygn.

Annars susar tankarna runt som vanligt. När jag börjat funder lite över vad alla resor och äventyr kostar inser jag att det faktiskt kan vara en fördel med pengar. Jag snubblade över en jobbannons och ringde för att kolla. Nu blir det kanske en flytt till Stockholm för ett tag. Alltid kul att komma iväg någon annan stans. Även om det finns de man saknar på andra ställen. Varför kan man inte packa ner alla man tycker om i en väska som man kan ta med sig överallt?

Nästa äventyr blir ett fallskärmshopp. Jag ser fram emot att handlöst falla genom luften. Kasta sig ut, hoppa över tröskeln till det för mig ännu outforskade. Njuta av ögonblickets adrenalinkick.

Det var en vacker morgon. Jag gick på promenad med D som jag brukar. Andades in den klara luften och försökte le lite. Inbillade mig att jag drog ner lugnet tillsammans med luften i mina lungor. Att jag fylldes av glädje när småfåglarnas livliga kvitter nådde mina hörselgångar.

Att våren är på antågande kände jag ända ut i fingerspetsarna. Solen värmer och det doftar av liv. Så som det doftar om våren när världen vaknar. När han sömndrucket slår upp sina ögon och skakar lite på sig efter sin tupplur. Snön förvandlas till silverglittrande droppar som taktfast trillar från taket. Så som det ska vara om våren. Samtidigt fylldes jag av vemod. Snön som skyddar marken med sitt mjuka täcke. Som får marken att gnistra och omgivningen att verka så ljus även när mörkret faller. Nu kommer våren. Nu kommer snödroppar och krokusar att fylla rabatterna. Gräset kommer att börja spira, och om inte allt för lång tid fylls träden av gröna små knoppar. Våren är inspirationens tid. Tiden när alla vaknar.

Det är bra, tänkte jag där jag gick för mig själv. Men, så slog det mig. Inspirationen har ju funnits där hela tiden. Jag vet vad jag vill. Mina önskningar och drömmar är på riktigt, de finns där. Problemet är rädslan. Rädslan för misslyckandet.  Hela tiden står det någon och säger: ”Nej, men så kan du inte göra.” Jag vet vad jag vill, jag vet bara inte hur jag ska börja.

 

Wien. Jag tog inga bilder där. Det var lite synd. Det här var den ända -

från förnstret i vårt hostel. Solen lyser och det var ganska fint ändå.

Fötter på gågatan. Fötter som trampar mot is. Jag höjer blicken, ser solen som tittar fram mellan husen och smälter isen till slask. Ser på ägare till fötterna. Sänkta huvuden. Blickar till marken. Jag letar efter ansikten. Det ända jag ser är uppfällda kapushonger, mössor, eller utsläppt hår. Försöker möta blicken, blicken som är fastnaglad vid marken. När jag får se ett par ögon är de kalla, tomma. När jag ler förvandlas blicken till något argt, som sedan snabbt vänds bort. Jag förundras.

Det blir en snabbsväng genom stan. Fastnar på bokrean vid reseguiderna och äventyrsböcker. Intalar mig själv att inte köpa. Jag har ju inte direkt idetorka om vart jag vill åka.

Jag pratar med min vän. Med A kan jag prata i timmar. Planer hit och äventyr dit. Vi fick tyvärr ändra om planen lite. När pengar tryter finns det inte så mycket att göra. Men som hon säger. Vi ska ju ändå göra allt, så vilken ordning vi tar det i har ju egentligen inte så stor betydelse.


Jag tänker på Mayrhofen ibland. Jag skulle ha varit där nu. Saknar att stå på min bräda. Saknar friheten och lugnet. Nu är jag här. Det blir som det blir.