livetkanske

Insvept i det stora täcket. Ihopkurad med musiken i min värld. Anstränger mig för att sluta skaka. Ibland känner jag mig liten, så liten. Obetydlig. Ingenting. Ensam under ett stort täcke.

Allting är stort, så stort. Spektrum av färger spelar i mitt synfält. Verkligheter så vackra som hägringar, som suddas ut vid finaste vindpust. Jag lever i möjligheternas verklighet. Världen är min, marken fri att utforska. Där ligger den lockande. Den viskar mitt namn och jag känner min plikt. Suktar efter känslan som örnen, ensam högt där uppe. Kung över tillvaron. 
Men valmöjligheterna tycks oändliga och världen enorm. Mitt i folkvimlet känner jag mig vilsen. Var hör jag hemma? Var finns tillståndet, platsen, ögonblicket då jag kan känna mig trygg?


Blicken fäst vid de rödgula lågorna. Hypnotiserad, lungnande. Elden
värmer mig och ger själen en slags ro.

Tiden rusar. Snabbast går den när man inte hinner med. När dagen då jag hinner kommer, då är jag nog död.

På måndag flyger jag till Wien. Sedan är den närmsta framtiden oviss. Fast en sak vet jag. Jag ska till Alperna, det är det jag vill. Härlig åkning, nya äventyr, spännande upplevelser, och galet folk. Min dag kommer att bli som den blir, precis som jag. Jag är som jag är och det går nog inte att ändra på. Jag ska ha ett galet roligt liv. Nu skiter jag i vad någon annan säger. Vad lever man annars för, om inte för att leva?

Det kan inte leda till mycket annat än att jag tillslut kommer ligga på golvet och fäkta med knytnävarna. Jag blir galen! Snart skriker jag rätt ut, sparkar, slår. Jag vet inte vad jag vill, OCH jag vill tusen saker på samma gång.
Det som jag har syltat in mig i just nu är Alperna, och kanske främst st Anton.
Tanken att åka neråt och säsonga fanns redan i höstas men vi trodde då att det var försent och slog bort funderingarna. Sedan kom det annat i vägen.
Men tanken på iallafall EN skidvecka har jag inte kunnat slå bort. När det nu börjar närma sig har jag inte en endaste kompis som är inne på den banan. Pengar och tid tryter.
Jag sitter och tittar på bilder och videoklipp, läser bloggar och drömmer mig bort. Jag vill åka dit nu. Och jag vill stanna där resten av säsongen. Kollektivlivet med skidbums, partynätter, galna upptåg och framförallt underbar skid- och snowboardåkning lockar som bara den. Tanken sitter fast i min hjärna och tycks omöjlig att slå bort.

Men, om det var sent innan, borde det ju vara helt åt helvete försent nu. Men samtidigt, vem vet, folk åker kanske hem, byter jobb och har sig. Det borde inte vara omöjligt.
Ingen verkar vara på min ide, och vågar lilla jag åka alldeles ensam? Finns det verkligen jobb?
Men å andra sidan, kunde man trycka in sig i ett boende hos några säsongare, skulle även ett par veckor vara underbart!

Jag är galen. Fullkomligt vrickad. Jag sitter och kollar runt lite på olika hemsidor. Tågluffning hit och backpacking dit. Upplevelser och äventyr. Och vad roligt det låter! Jag vill göra allt på samma gång. Nu!

Jag kommer på mig själv när jag sitter och hoppar på stolen. Ta det lugnt. En sak i taget.

Men om jag inte vill ta en sak i taget? Jag blir galen. Vill nu! Ändå sitter jag på röven och stirrar in i skärmen.

Nu ska jag förtusan ta tag i saker och ting. Vi börjar med alperna. Det kliar i fingrarna och spritter i benen. Jag vill känna snön under brädan och vinden som viner när jag svischar nerför pisterna. Det vore såklart roligare om någon kunde och ville följa med. Det verkar vara mycket i vägen.  Jag ska i vilket fall åka – på något sätt. Säg till om du vill hänka.

Snön lyser upp mer än vad man tror. Den glittrar och glänser i ljuset av alla stjärnorna. Jag pulsar ut i snön på åkern, i skogskanten. Ånga bildas vid varje andetag. Skogen ligger beckmörk vid sidan av mig. Men snön är vit, lysande och mjuk. Stilla och tyst ligger den där. Den tycks ha kännedom om gåtor av alla de slag, och sjunger ljudlöst sin melodi om svaren på de tusen frågorna.

Jag höjer blicken mot skyn. Sträcker upp armarna mot den välvda kupolen högt, högt där ovanför. Sammetstaket med silverglittret. De tittar ner på mig. De ser mig. Jag vill förstå. Jag vill veta. Jag skriker rakt ut. Min stämma tonar bort och försvinner i det oändliga. Jag sträcker armarna längre och längre upp. Ställer mig på tå. Jag vill omfamna det oändliga med all dess skönhet.

Nu är jobbperioden slut och jag har lämnat Bollerup för den här gången. Det var inte lika hemskt att åka därifrån nu som förra gången. Nu visste jag att jag alltid kan, och kommer att, komma tillbaka igen.

På vägen hem stannade jag i Karlshamn. Ibland måste man bara få släppa allting och bara finnas. Det  var tur att jag fick göra det för annars hade det bara varit en tidsfårga innan jag gått under.

Nu är jag hemma igen. Dax att fundera ut vad man ska göra härnäst. Alla förslag virvlar runt i huvudet och inget känns riktigt lockande. Jag vill ha så mycket på samma gång att det blir en omöjlig kombination.

Hur som helst blir jag glad av snö och sol. Riktigt vinterväder! En härlig barbacka tur och en puklfärd hanns med idag. Jasmine var jättepigg och sprang så att snön sprutade på oss där bak i pulkan.



Hej Då Bollerup! För den här gången..

Jag kan inte släppa tanken om att köpa en häst igen. Jag sitter och tittar på annonser och hittar en massa olika fina hästar. Jag funderar och planerar över hur allting ska gå ihop. Det skulle säkert lösa sig.

Det är skillnad på att rida och ta hand om många olika hästar, och att ha en egen. Tanken att det är någon annans häst finns alltid där, och man kan inte planera och lägga upp träningen exakt som man vill. På ett sätt är det ganska skönt att slippa ha det yttersta ansvaret. Men jag vill liksom ha koll på allt. Foderstat, hur länge hästen är ute i hagen, vad den har för täcke. Ja minsta detalj är viktig. Och bara känslan att det faktiskt är jag som äger min häst.

Men så kommer jag på mig själv när jag sitter och letar sista minuten resor, drömmer om att åka jorden runt, eller hittar ett jobb i Australien som låter lockande. Har man häst kan man inte göra sådana saker. Då har man ett ansvar. Jag tror att jag måste få utlopp för min impulsivitet först, sen kan jag köpa häst.

Varför kommer idéerna sent på kvällen, eller på natten? När det är mörkt och stilla och man egentligen ska sova. Det är då tankarna blir till ord som kommer ner på pappret.

Jag gick en promenad i det vackra vädret. Då kom jag till backen vi alltid galopperade uppför innan. Minnena väcktes på nytt. Jag drog lite på munnen när jag tänkte på min lilla energiska studsbollshäst som lätt hade kunnat galoppera tio gånger upp på raken, när de flesta andra blev trötta efter första.

Jag funderade lite på vad jag egentligen gjort från studenten och fram till nu. Jag har farit runt som en idiot till jobb på olika platser. Bollerup, Spanien, Göteborg, Mariefred och sedan Bollerup igen. Nu är detta jobbet snart slut. Vad ska jag ta mig till här näst?

Jag ser hundratals annonser, får massor av jobberbjudanden och nya idéer poppar varje dag upp i mitt huvud. Men, alltid är det något som inte känns rätt. Det finns en massa saker jag kan göra. Men vad vill jag egentligen? Hur går man tillväga när man bestämmer sin framtid om man inte vet vad man vill?

 Det enda jag vet är att jag vill ha en egen häst igen. Det vill jag verkligen. Att köpa en häst är inget svårt. Men hur ska resten fungera? När man inte har något jobb, ingen bostad och inte ens vet vad man vill bo eller jobba med. När man inte ens vet om man vill jobba. Även om det inte har fungerat tidigare så fortsätter jag med funderandet. Eller om man kanske skulle testa en ny taktik? Handla utan eftertanke.


Ibland saknar jag tiden som var. Då man hade ett tydligt mål och en
struktur att följa. Men tydligen var det bara på låtsas. Loppan<3

Det är roligt att jobba med unghästar. Allting är nytt för dem och de har inga tidigare erfarenheter. Uppgiften blir att vägleda dem rätt.

Vi hjälper Hans lite med unghästarna. Löshoppade dem igår och red idag. Hans har en sådan härlig inställning. Han gör ingen stor grej av saker och ting, och är lugn och metodisk.

Det är ofta man ser folk som hela tiden verkar vara på helspänn för vad som kan hända. De undviker saker och behandlar hästen som en tickande bomb som kan explodera vilken sekund som helst. Inte konstigt att hästarna blir spända och att olyckorna kommer.

Nu menar jag inte att man ska strunta i säkerheten. Självklart ska man vara försiktig och medveten om saker som kan hända. Men istället för att försöka undvika vissa situationer – vänj hästen vid dem. Var lugn och självsäker och visa hästen att situationen inte är farligt. Detta gör att du får en lugnare och tryggare häst i alla lägen.


Camomill och Hera på bete i sommras



Belle som blev mitt offer idag

Det tog emot att släpa sig upp imorse. Trots kyla och nästan – 15 grader så ska man upp. Efter tio minuter ute var kinder och näsa bortdomnade. Då väntade ytterligare sex timmars jobb ute i kylan.

Men vilken morgon! Jag förundras över att det kan vara så vackert. De första strålarna letade sig fram och reflekterade sig i frosten. Det röda morgonljuset färgade världen i de vackraste färger och skvallrade om en dag med strålande sol.

Det är lite tröttsamt att stallarna inte är byggda för att klara sådan kyla. Vattenkopparna i körstallet har redan frusit så det blev till att kånka vatten. Övriga stall var på gränsen till att frysa vilket betydde att hästarna bara fick komma ut medan vi mockade. Jag tycker synd om dem att de behöver stå inne en sådan fantastisk dag.

Efter jobbet körde jag och Madde en sväng till stranden i Ystad.


Färgerna leker i mitt synfält. För en stund får mina lungor plats. 
Jag andas.  



Jag och Madde<3


Tänk vad naturen kan åstakomma. Konstverk. Underverk.


Längtan


Stranden i Ystad

Kylan biter i kinderna. Jag och Madde går mellan stallarna. Hästarna ska ha sitt kvällsensilage. När det rofyllda tuggandet fyller stallet släcker vi lampan och återvänder ut igen.
Ett tunt, tunt lager av snö täcker marken. En himmel full av gnistrande stjärnor. En blekgul måne som vänligt blickar ner på oss. Följer vår vandring i vintermörkret. Skuggor sträcker sig längst marken, men månen lyser upp med sitt vackra sken. Sänker sin mystiska slöja över världen.

Nu är det ett nytt år. Ett slut på det gamla och en början på något nytt. Man avger sitt nyårslöfte. Försäkrar sig om att det ska bli en förändring, mot det bättre.

Nu ska jag bli smal, börja träna, börja äta nyttigt och sluta äta godis. Jag ska bli trevlig och social och jag ska förändra min inställning.

Året är en uppfinning, av oss. Månaderna, dagarna och timmarna är alla verktyg för att dela in tiden i fack. För att tillfredsställa människans kontrollbehov.

När klockan slår 12 och det nya året rings in börjar något nytt. Då ska vi alla bli bättre människor.

Men varför inte ha den strävan hela tiden? Vill man något ser man till att få det fixat, annars kan man likaväl strunta i det. Det kommer en ny timme. Varje minut, varje sekund är något nytt. Men varför ska man förändra?

Njut istället över de nya ögonblicken. Upplev alla de där minuterna och sekunderna. Låt dig i varje nytt andetag insupa känslan att vara – just du. Känn varje slag ditt hjärta gör och lev livet som den du är.



Satt och tittade igenom mina bilder. Det kom som en hård stöt. Sedan
nästan lite vemod. Jag saknar dig! Fina Carambola.
Allt vi gjorde tillsammans och vad mycket vi lärde varann. En tid som
aldrig kommer igen. Som allt annat. Men snartsnartsnart ska jag hälsa på
dig!